Gruppföreträdare = försäkringstagare = försäkringsförmedlare?
I slutet av september meddelade EU-domstolen att en gruppföreträdare för en gruppförsäkring kan klassas som både en försäkringstagare och en försäkringsförmedlare enligt definitionerna i försäkringsdistributionsdirektivet. Vad innebär detta i en svensk kontext? Kawin Mårtensson och Sofia Lundquist vid Kompass Advokat utreder detta och problematiserar intressanta frågeställningar.
Bakgrunden till målet C-633/20 vid EU-domstolen är i korta drag följande: Ett tyskt företag har erbjudit konsumenter att ansluta sig till ett kollektivt försäkringssystem som bland annat omfattar försäkringsskydd för sjukdom och olycksfall under utlandsresor. Företaget har därför ingått ett gruppförsäkringsavtal med ett tyskt försäkringsbolag. När kunder har anslutits till gruppförsäkringen och försäkringsskyddet har kunderna betalat ersättning till företaget, med andra ord inte till försäkringbolaget. Företaget har i egenskap av försäkringstagare betalat premierna till försäkringsbolaget. Företaget har saknat tillstånd för försäkringsdistribution.
Frågan som domstolen skulle besvara var om begreppet försäkringsförmedlare omfattar ett företag som, mot ersättning, erbjuder sina kunder frivillig anslutning till en gruppförsäkring som företaget i förväg har tecknat hos ett försäkringsbolag.
Domstolen prövar först om företaget anses ha fått ersättning. Så anses vara fallet, eftersom varje anslutning innebär att företaget får betalt av kunderna. Det är inte avgörande att försäkringspremierna har betalats av företaget till försäkringsbolaget.
Är då den verksamhet som företaget utövat försäkringsdistribution? Domstolen skriver att det saknar betydelse att företagets verksamhet inte direkt avser ingående av försäkringsavtal. Det är tillräckligt att företaget har gjort det möjligt för konsumenter att frivilligt ansluta sig till gruppförsäkringen. En sådan verksamhet kan jämföras med sedvanlig försäkringsförmedling. Det spelar heller ingen roll att företaget är part i gruppförsäkringsavtalet som kunderna har anslutit sig till. Domstolen konstaterar att en part kan vara både försäkringsförmedlare och försäkringstagare samtidigt.
Vad innebär då detta i en svensk kontext?
Förhållanden i det nationella (tyska) målet skiljer sig en del från de gruppförsäkringsupplägg vi typiskt sett ser i Sverige. Det är därför inte helt tydligt om en jämförelse bör ske med frivillig gruppförsäkring eller obligatorisk gruppförsäkring. Att gruppföreträdaren i målet betraktas som försäkringstagare talar för att samma part kan liknas vid en gruppföreträdare med obligatorisk anslutning i Sverige. Vidare finns endast ett (1) försäkringsavtal (mellan gruppföreträdare och försäkringsbolaget), och det är gruppföreträdaren som betalar premier till försäkringsbolaget. Däremot betonar domstolen att detta rör sig om en frivillig anslutning av företagets kunder till gruppförsäkringen, något som ju inte är fallet i svenska obligatoriska gruppförsäkringar.
Om domstolens resonemang tillämpas på frivillig gruppförsäkring innebär detta inga direkta nyheter. Oavsett om gruppföreträdaren ses som en försäkringsförmedlare eller inte är det gruppmedlemmarna som anses vara kunder och som ska skyddas av kundskyddet. Om gruppföreträdaren är en försäkringsförmedlare är det gruppföreträdaren som ska fullgöra skyldigheter i förhållande till gruppmedlemmarna/kunderna. Om gruppföreträdaren inte är en försäkringsförmedlare, är det fråga om direktförsäljning och då är det försäkringsbolaget som ska uppfylla skyldigheterna. Enligt försäkringsavtalsrätten är gruppmedlemmarna försäkringstagare, vilket är i linje med att kundskyddet tillämpas i förhållande till gruppmedlemmarna.
Om domstolens resonemang tillämpas på obligatorisk gruppförsäkring innebär det intressanta tillämpningsfrågor. I en svensk obligatorisk gruppförsäkring anses gruppföreträdaren vara kunden. Det innebär att försäkringsbolaget ska uppfylla skyldigheter avseende olika typer av bedömningar och information i förhållande till gruppföreträdaren. Det sker således ingen distribution i förhållande till gruppmedlemmarna och dessa anses inte heller vara kunder i IDD:s mening. Detta bekräftas av förarbetena till lagen om försäkringsdistribution. De försäkringsavtalsrättsliga reglerna utpekar gruppföreträdaren som försäkringstagare, vilket också är konsekvent med att kundskyddet ska tillämpas i förhållandet mellan försäkringsbolaget och gruppföreträdaren.
I domen konstateras dock på att det inte spelar någon roll vem som är försäkringstagare för bedömningen av huruvida en viss verksamhet utgör försäkringsdistribution. Om gruppföreträdaren både ska anses vara försäkringstagare och försäkringsförmedlare, ”behåller” då gruppföreträdaren statusen av kund i IDD:s mening? Ska både gruppföreträdaren och gruppmedlemmarna anses vara kunder? Mot vem eller vilka ska försäkringsbolaget uppfylla IDD:s regler om kundskydd?
I domen betonar domstolen att det rör sig om en frivillig anslutning till gruppförsäkringen, vilket föranleder frågan om detta resonemang kan tillämpas på svensk obligatorisk gruppförsäkring överhuvudtaget, trots likheterna med en svensk obligatorisk gruppförsäkring. Hade domstolen kommit fram till samma slutsats om anslutningen varit obligatorisk snarare än frivillig? Det känns inte givet att så är fallet. Kan vissa obligatoriska gruppförsäkringslösningar ha en sådan karaktär att de automatiska anslutningarna faktiskt ska/kan omfattas av lagen om försäkringsdistribution (under förutsättning att gruppföreträdaren får ersättning)? Vi menar att detta är tveksamt, även om betydelsen av att gruppföreträdaren samtidigt är försäkringstagare har urvattnats efter denna dom*. Rimligen är det sättet som medlemmar ansluts på som är av avgörande betydelse.
* Ett liknande resonemang kan faktiskt skönjas i de svenska förarbetena till lagen om försäkringsdistribution. I prop. 2017/18:2016 sid. 127-128 står att: ”Om en obligatorisk eller frivillig gruppförsäkring innehåller delar som gör att den försäkrade kan påverka försäkringsskyddets omfattning torde dock råd gentemot en enskild gruppmedlem (som ges mot ersättning) alltid anses utgöra försäkringsdistribution, vilket endast får utföras av en försäkringsdistributör, oavsett om rådet tillhandahålls av gruppföreträdaren eller någon annan.”