Kan det vara så att försäkringsbolag och distributörer har tolkat begreppet ”försäkringsprodukt” i IDD-regelverket för snävt, när man menar att det endast handlar om ”skalet” i en försäkring? FI:s kommentarer i en färsk rapport pekar på att exempelvis fastställande av lämplig målgrupp bör ske även för vart och ett av de olika underliggande investeringsalternativen, skriver advokat Kawin Mårtensson på Kompass Advokat.
Innan IDD kom fördes en livlig debatt i Sverige om försäkringsförmedling och hur gränsdragningen ser ut i förhållande till investeringsrådgivning enligt lagen om värdepappersmarknaden (MiFID I). I ett uppmärksammat mål (det s k Mattson-målet) begärde Högsta domstolen ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
EU-domstolen meddelade att placeringsrådgivning inom ramen för en kapitalförsäkring utgör försäkringsförmedling. Denna linje fastställdes också i IDD, där det klargörs att försäkringsdistribution omfattar tjänster som motsvarar investeringstjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden. Det innebär bland annat att omplacering av innehavet i en kapitalförsäkring utgör försäkringsdistribution.
Mot bakgrund av detta klargörande skulle man kunna tro att gränsdragningsproblematiken mellan å ena sidan IDD och å andra sidan värdepappersreglerna (MiFID II) är hanterad. Så är dock inte fallet.
Nu när IDD har gällt i Sverige i drygt tre år har flera tillämpningsproblem uppenbarat sig, inte sällan p g a svårigheterna med att tillämpa de regler som ursprungligen varit avsedda att tillämpas på finansiella instrument, snarare än försäkringsprodukter. Ett tydligt exempel är reglerna om produktstyrning.
Av Finansinspektionens (FI) rapport ”Uppföljning av de nya reglerna om försäkringsdistribution för försäkringsföretag” belyses problematiken tydligt.
I rapporten skriver FI att de flesta försäkringsföretag endast fastställer målgrupp på försäkringsproduktnivå (det som ibland kallas för ”skalet” eller ”försäkringsskalet”: traditionell försäkring, fondförsäkring eller depåförsäkring). Däremot är det mer sällan att målgrupper fastställs för enskilda investeringsalternativ. FI jämför med värdepappersinstitut, som måste bestämma målgrupp för varje finansiellt instrument.
FI hänvisar i rapporten till ett avsnitt i förarbetena till det svenska genomförandet av IDD. I det avsnittet, som handlar om gränsdragningen mellan försäkringsdistribution enligt IDD och investeringstjänster enligt MiFID II, konstaterar regeringen att ”[e]n försäkringsdistributör som utvecklar en försäkringsbaserad investeringsprodukt med olika investeringsalternativ (t.ex. olika enskilda finansiella instrument som försäkringen ska exponeras mot) bör således i den processen fastställa bl.a. en lämplig målgrupp av slutkunder för vart och ett av de investeringsalternativen.”
Utan att närmare gå in på hur detta kan genomföras i praktiken, uppenbarar sig tydligt frågan: Har svenska försäkringsföretag och branschen tolkat begreppet ”försäkringsprodukt” fel? Kanske har både lagstiftaren och FI en poäng i att investeringsalternativen också ska vara föremål för t ex fastställande av målgrupp. Detta är kanske inte så konstigt om man påminner sig att omplacering av innehavet i en kapitalförsäkring faktiskt utgör försäkringsdistribution.