Tingsrättens dom i Allra-frågan väcker en rad olika frågor. Ekonomijournalisten Ola Hellblom har följt målet sedan start och har gått igenom domen mer i detalj, och hittat fyra punkter som han menar väcker frågor.
När man läser tingsrättens Allra-dom från den 31 januari noga, så framkommer en del märkliga resonemang och slutsatser, menar Ola Hellblom. Det här är fyra punkter som väcker frågor.
1. Var Oak Capitals arvode för högt eller inte?
Den första punkten som väcker frågor handlar om resonemanget om huruvida Oak Capital tog ett överpris för att genomföra affärerna med Svensk Fondservice (SFS) som senare bytte namn till Allra. För de två warrantaffärer som Oak Capital genomförde den 24 maj 2012 tog man ut 170 miljoner kronor i arvode från de två emittentbankerna. Det blev möjligt eftersom warranterna sålts till Svensk Fondservices premiepensionsfonder till ett pris som var 40 procent högre än vad Oak betalat till emittentbankerna. Efter skatt och omkostnader blev Oak Capitals vinst på de två affärerna 132 miljoner kronor. 101,5 miljoner kronor betalades till Allras två huvudägare Alexander Ernstberger och David Persson Rothman.
I åtalet hävdar åklagaren att Oaks arvode var så pass högt att det innebar skada för Allras fondandelsägare och att detta överpris betalades som muta till Allras huvudägare.
Tingsrätten menar i sin dom att åklagaren inte har fört fram någon bevisning som visar för att Oaks ersättning skulle ha varit för hög. Både åklagaren och Pensionsmyndigheten har emellertid presenterat vittnen och sakkunniga som samstämmigt hävdar att Oaks arvode låg skyhögt över vad som var marknadsmässigt. Så här säger till exempel Pensionsmyndighetens sakkunniga Daniel Kullgren och Fredrik Edlund:
“Om SFS vänt sig till en bank istället för till Oak Capital hade bolaget kunnat köpa de aktuella warranterna för 4,85 procent av underliggande värde istället för de 8 procent som man betalade. Dessutom hade banken tagit ut ett arvode på max 1 miljoner kronor för samma arbete som Oak tog 170 miljoner kronor för”.
I sammanhanget ska tilläggas att arbetet med att strukturera de aktuella warrantaffärerna gjordes av Ewran Mersin och inte av Oak Capital, vilket rätten helt tycks bortse från.
Rätten finner också att de sakkunniga saknar stöd för sina slutsatser, utan att ange något argument för detta. Rätten avfärdar också helt vittnesmål från SFS complianceansvariga och från Ola Gilstring, förvaltare för SFS fonder på Gustavia Fonder, vilka alla hävdar att Oaks arvode låg skyhögt över vad som var marknadsmässigt. Rätten avfärdar deras vittnesmål med enda argumentet att “de saknar erfarenhet av denna typ av affärer”.
Rätten anser däremot att försvarets sakkunnige, amerikanen Vikram Kapoor, är mer trovärdig än åklagarens vittnet. Detta trots att han aldrig tycks ha arbetat med denna typ av affärer. Det har framgått i rapporteringen att han tycks försörja sig på att göra denna typ av värderingar och han fick över 10 miljoner kronor från advokatbyrån Gernandt & Danielsson för sitt expertutlåtande. Trots detta anser tingsrätten att hans expertutlåtande är mer tillförlitligt än de svenska experternas utlåtande — eller åtminstone att hans utlåtande skapar tvivel när det gäller de svenska vittnenas syn på arvodesnivån. Så här skriver rätten i sina domskäl:
“Tingsrätten anser att Vikram Kapoors utlåtande är tillräckligt för att skapa tvivel i frågan om Oak har tagit ut ett överpris på sitt arvode. Tingsrätten finner det därför inte styrkt att Oaks arvode varit oskäligt högt. Redan på denna grund ska åtalet om trolöshet mot huvudman ogillas”.
Det vore inte överraskande om det ställningstagande utmanas i hovrätten.
2. Vilket var det marknadsmässiga värdet på Allra år 2012?
Tingsrättens resonemang kring värderingen av Allra år 2012, som då fortfarande hette SFS, väcker också frågor. Den punkten är viktig bland annat för åtalspunkten som gäller misstänkt mutbrott för Alexander Ernstberger och David Persson Rothman. Åklagarsidan hävdar att Oaks ägarbolag Firstmile Asset Holding betalade ett kraftigt överpris för de 8 procent av aktierna som bolaget köpte i SFS ägarbolag Supero när köpet genomfördes för för 101,5 miljoner kronor. Denna affär gjordes den 24 maj 2012 — alltså samma dag som de två omskrivna warrantaffärerna genomfördes. Priset motsvarade också exakt den betalning som SFS huvudägare senare fick utbetald från Firstmile Asset Holding. 8 procent av aktierna i Supero för 101,5 miljoner kronor motsvarade vid denna tidpunkt en marknadsvärdering av hela SFS på knappt 1,6 miljarder kronor.
Åklagaren har sökt visa att marknadsvärdet på SFS vid denna tidpunkt snarare låg kring 300 miljoner kronor och att aktierna i Supero därmed såldes till Firstmile till ett kraftigt överpris.
I sin bevisföring utgår åklagaren bland annat från en värdering utifrån bolagets vinst, vilket 2012 gav ett uppskattat värde på SFS på cirka 300 miljoner kronor. Åklagaren har också utgått från det pris som tre av minoritetsägarna fick när de sålde sina aktier i SFS under hösten 2012. Johan Saxon, Johan Bergsgård och Andreas Selin sålde då sina aktier till huvudägarna, och då fick ett pris motsvarande ett samlat värde på hela SFS på cirka 300 miljoner kronor. Dessa försäljningar genomfördes med andra ord efter affären med Firstmile Asset Holding.
Åklagaren åberopar även en värdering som revisionsfirman Deloitte gjorde på SFS i samband med omstruktureringen av SFS till Allrakoncernen i juni 2013. Då gav Alexander Ernstberger en värdering till Deloitte av hela SFS på 340 miljoner kronor. Ytterligare en oberoende värdering av dåvarande Allrakoncernen gjordes år 2014 när bolaget köpte sin konkurrent Prognosia och säljaren fick betalt med Allra-aktier. Då hade värderingen av Allra stigit till cirka 500 miljoner kronor. Fortfarande är det långt ifrån det pris som Firstmile Asset Holding betalade i maj 2012.
Med detta som underlag konstaterar tingsrätten följande:
“Åklagarens värdering av SFS ger inte något som helst svar på frågan om vad SFS var värt 2012. Tingsrätten anser inte heller att de pris som minoritetsägarna fick ger någon vägledning om SFS värde 2012”.
Det lan sägas vara en anmärkningsvärd slutsats.Tingsrätten väljer istället att argumentera för att värdet på SFS skulle kunna ha vara mycket högre, på grund av bolagets tillväxtmöjligheter. Rätten väljer alltså i detta fall att göra en egen bedömning av värdet på SFS, som inte alls tycks överensstämma med dåvarande marknadspris på aktierna. Rättens ställningstagande bygger alltså på en marknadsvärdering som inte ens bolagets huvudägare är i närheten av ett år senare.
Rätten avfärdar också Pensionsmyndighetens sakkunnige Patrik Tillman, som satte värdet på SFS 2012 till intervallet 250—400 miljoner kronor. Rätten anser att det utlåtandet sätter bolagets tillväxtutsikter för lågt och når denna förbluffande slutsats:
“Tingsrätten anser det inte styrkt att Firstmile köpte Superoaktier till överpris och då faller åtalet om mutbrott”.
3. Har fondandelsägarna verkligen kommit till skada?
En tredje huvudfråga i målet har handlat om vem som stått i förtroendeställning till vem när det gäller warrantaffärerna. Försvaret har hela tiden hävdat att SFS inte kunde rättshandla för fondandelsägarna och därmed varken kunde stå i förtroendeställning till fondandelsägarna eller till Pensionsmyndigheten. Det var fondbolaget Gustavia som godkände och utförde alla affärer för SFS och därmed var det Gustavia som stod i förtroendeställning till fondandelsägarna och Pensionsmyndigheten. Därmed skulle åtalet om trolöshet mot huvudman bortfalla för de åtalade, ansåg försvaret.
Tingsrätten finner dock att SFS hade en förtroendeställning gentemot de fondandelsägare som placerat pengar i deras fonder, eftersom rätten funnit det styrkt att SFS fattat de faktiska investeringsbesluten för fonderna och därmed kunde binda fonderna. Tingsrätten kom alltså fram till att SFS huvudman var fondandelsägarna, men att SFS inte stod i någon förtroendeställning gentemot Gustavia Fonder eller Pensionsmyndigheten.
Nästa fråga som rätten skulle ta ställning var om SFS beslut lett till någon skada eller risk för skada hos huvudmannen?
Här nöjer sig rätten med att konstatera att investeringen i warranterna ledde till en vinst för SFS-fonderna, även med tanke på det arvode som Oak Capital tog ut. Rätten avfärdar därför åklagarens påstående om att det uppstått en skada för fondandelsägarna genom det överpris Oak tagit ut, eftersom rätten kommer fram till att det inte styrkts att det varit något överpris.
4. Fanns det ett samband mellan warranterna och aktieköpet?
En fjärde svaghet i tingsrättens domskäl är att rätten inte tar ställning till åtalets huvudpunkt. Den handlar om att warrantaffärerna är kopplade till och beroende av aktieköpet i Supero. Det vill säga att warrantaffärerna inte hade genomförts om inte aktieköpet i Supero hade genomförts. Åklagaren bränner mycket av sitt krut på att bevisa detta samband och att det utgör själva brottsplanen. Tråkigt nog för åklagaren väljer att tingsrätten har valt att underkänna alla åtalspunkter, utan att över huvud taget behandla denna centrala fråga.
Det är ostridigt att warrantaffärerna genomförs den 24 maj 2012. Bara en dryg timme därefter undertecknas köpet av 8 procent av aktierna i Supero av Mattias Bengtsson som formellt år huvudägare av Oak Capital.
Det har senare visats att Mattias Bengtsson bara varit bulvanägare och att den verklige huvudägaren till Oak Capital var Ewran Mersin. Det framstår av dokumentationen som att han är den verklige arkitekten bakom hela planen, och han har nu flytt till Turkiet för att slippa åtal i Sverige. Denna centrala fråga i målet ägnar tingsrätten inget utrymme åt alls i sina domskäl.
Frågan blir nu om hovrätten kan undvika att behandla åklagarens huvudpunkt på samma sätt som tingsrätten har gjort, och om hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten har gjort kring de centrala frågor som beskrivits ovan.
Detta anser inte åklagaren och det är just därför som han har beslutat att överklaga tingsrättens dom till hovrätten.
