
Endast en av fyra svenskar har god kännedom om att den som får en cancerdiagnos har möjlighet till en ny medicinsk bedömning, en second opinion. Det framgår av en ny undersökning som genomförts av Novus på uppdrag av Alivia.
En second opinion innebär att patientens cancersjukdom bedöms av en specialist på en annan specialistvårdsmottagning inom eller utanför regionen.
Enligt Novusundersökningen har 83 procent hört talas om begreppet second opinion, men av dessa är det bara en av fyra som uppger att de har god kännedom om möjligheten att själv få en second opinion i händelse av cancer.
Nära sex av tio uppger samtidigt att de skulle vilja få en second opinion vid besked om cancerdiagnos.
— Vår upplevelse är att många människor har alltför låg kännedom om sina rättigheter vid en cancerdiagnos. Tidigare siffror som vi tagit del av visar att bara ca tio procent får adekvat information om möjligheten till en second opinion och sannolikt är det ännu färre som faktiskt erbjuds detta av behandlande läkare. Uppenbart talar de genomförda undersökningarna för ett stort glapp mellan människors önskan och vad de faktiskt erbjuds när det gäller att optimera sin egen vård, säger Roger Henriksson, senior professor och överläkare i onkologi och tidigare chef för bland annat Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland, i en kommentar.
Enligt Alivia visar internationella studier att fyra av tio diagnoser eller behandlingar ändras efter en second opinion.
Kent Andersson är grundare av vårdföretaget Alivia. I sin kommentar lyfter han fram att Alivias cancervårdsförsäkring omfattar möjligheten till en second opinion:
— Alivia erbjuder en cancervårdsförsäkring som säkerställer att den som drabbas av cancer får en second opinion från en specialist inom onkologi, att rätt cancerbehandling startar i tid samt en dedikerad sjuksköterska som erbjuder stöd och en hjälpande hand genom hela resan. Försäkringen garanterar också specialist- och sjukhusvård inom EU i de fall patienten inte får vård i rätt tid eller att det finns en lämpligare, internationellt godkänd behandling, som inte ges i Sverige.