Högsta domstolen har fattat beslut som har betydelse för när en fordran på försäkringsersättning för inkomstförlust enligt trafikskadelagen ska preskriberas. Beslutet kan få betydelse för personskaderegleringen framöver.
Bakgrunden är att en privatperson i Varberg stämt Länsförsäkringar Halland på försäkringsersättning enligt trafikskadelagen.
Han arbetade tidigare som golvläggare men skadades år 1988 i en trafikolycka där fordonet var försäkrat i Länsförsäkringar Halland. År 1997 reglerades trafikskadan slutligt och han bedömdes då fullt kompenserad för skadan genom det sjukbidrag och den arbetsskadelivränta som han fick efter skadan. Det innebar att ingen ersättning för inkomstförlust skulle betalas från trafikförsäkringen.
Men år 2017 vände sig den tidigare golvläggaren åter till Länsförsäkringar Halland, med stöd av LO-TCO Rättsskydd, och bad om omprövning av beslutet om ersättningen för inkomstförlust.
Hans begäran skedde mot bakgrund av att han kommit fram till att löneutvecklingen för golvläggare visat sig vara sådan att hans inkomster efter trafikskadan var lägre än de inkomster han annars skulle ha haft som golvläggare — om han bara inte skadats i trafikolyckan.
Från försäkringsbolaget höll man visserligen med om att förutsättningarna för omprövning i och för sig var uppfyllda, eftersom hans inkomstutveckling som trafikskadad varit lägre än inkomstutvecklingen för anställda i yrket. Men samtidigt menade Länsförsäkringar Halland att hans fordran var preskriberad och att han av det skälet inte kunde få några ytterligare pengar eftersom det gått mer än tio år från det ursprungliga beslutet.
Då valde han att gå till Halmstads tingsrätt med sin begäran om ersättning från trafikförsäkringen. I sin talan framförde han, som sitt yrkande i första hand, att skadan är pågående så att ny och ytterligare skada uppkommer löpande, i takt med att varje fordringsbelopp förfaller till betalning — och att en fordran på grund av en sådan skada preskriberas löpande från respektive fordrans förfallodag. I andra hand menade han att det har inträffat nya väsentliga förändringar varje år sedan den första väsentliga förändringen inträffade 1998. Förutsättningar för omprövning föreligger därför, enligt honom, för samtliga år som han begär ersättning för och en ny preskriptionstid börjar löpa från varje tidpunkt då det har inträffat en ny väsentlig förändring.
Målet prövades i Högsta domstolen sedan Halmstads tingsrätt i oktober förra året valde att skicka en fråga till HD.
Möjligheten att hissa fall till Högsta domstolen från tingsrätten infördes år 1989, för att spara kostnader och tid när det gäller en rättsfråga som inte besvaras vare sig i förarbeten eller praxis. Detta kräver att båda parter är överens om att rättsfrågan ska hänskjutas till HD.
Den fråga som — med båda parters godkännande — hänsköts till Högsta domstolen löd så här: ”Preskriberas den försäkrades fordran på ersättning för inkomstförlust i sin helhet vid en och samma tidpunkt tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppstod eller preskriberas fordringsrätten successivt tio år efter att inkomstförlusten faktiskt uppstod. Vidare är frågan om flera sådana väsentliga förändringar av förhållanden som legat till grund för ersättningen, och som medför rätt till omprövning, kan uppstå inom ramen för en och samma inkomstutveckling.”
Högsta domstolen beslutade den 18 maj i år att meddela prövningstillstånd i frågan och i dag den 4 november meddelade domstolen sitt beslut i rättsfrågan.
Av HD:s beslut framgår att privatpersonens fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppkom, det vill säga när den för fordringen aktuella väsentliga förändringen inträffade.
Men HD konstaterar också att rätten till omprövning enligt skadeståndslagen faktiskt kan uppstå vid flera tillfällen på grund av nya väsentliga förändringar av förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande; exempelvis att inkomstutvecklingen i yrket sett annorlunda ut än vad man antog från början.
Anette Lindholm på LFAB är juridiskt ombud i målet för Länsförsäkringar Halland. Hon säger så här i en kommentar till beslutet i HD:
— HD:s avgörande gäller frågan om den försäkrades fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet vid en och samma tidpunkt tio år från det att rätten till omprövning uppstod (Länsförsäkringars inställning) eller om fordringsrätten preskriberas successivt tio år från det att inkomstförlusten faktiskt uppstod (kärandens inställning och även Trafikskadenämndens). HD har gått på LF:s linje vilket är glädjande.
— HD konstaterar att fordran på ersättning för inkomstförlust preskriberas i sin helhet tio år från den tidpunkt då rätten till omprövning uppkom, d v s när den för fordringen aktuella väsentliga förändringen inträffade. Vid omprövning av livränta räknas alltså preskriptionstiden, även för alla framtida successivt förfallande belopp, från den tidpunkt då den aktuella väsentliga förändringen uppkom.
— HD konstaterar också att rätt till omprövning kan föreligga vid flera tillfällen p g a nya väsentliga förändringar av de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande, t ex en fortsatt löneutveckling. Det är i linje med praxis och förarbetsuttalanden.
— Länsförsäkringar anser att det väsentliga är att HD konstaterar att preskriptionstiden vid omprövning av livränta räknas från den tidpunkt när den väsentliga förändringen uppkom, även för alla framtida successivt förfallande belopp. Huruvida det i det aktuella målet föreligger fler väsentliga förändringar är en fråga som kan komma att prövas av tingsrätten när handläggningen återupptas vid tingsrätten.
Efter beslutet från HD i den principiella frågan är det nu upp till tingsrätten i Halmstad att meddela dom i det specifika fallet.
Här kan du som har ett abonnemang på Sak & Liv Premium ta del av Högsta domstolens beslut i målet.
Och här kan du ta del av stämningsansökan i målet vid Halmstads tingsrätt.
